Det är jag som är döden.
Jag och Sandra har pratat om våra morföräldrar och det är jättekonstigt att tänka att de ska dö en dag.Man tror att dem alltid kommer finnas där vid ens sida.Att de ringer en gång i veckan för att prata.Man vill inte tänka att de ska dö en dag.Det är så olidligt och det går inte att tänka så.Efteråt ska man väl bara försöka att gå vidare men när mormor eller farmor dör kommer jag nog bryta ihop ett ganska långt tag.Bara att tänka på det ger tårar i ögonen.
Jag beundras folk som orkar gå vidare efter en stor familjeförlust/vännerförlust.Min syssling hade väldigt otur med sina kompisar.Jag tror det var två av hennes kompisar som tog självmord och en kompis mamma.Det måste ha varit en enorm förlust för henne.
Jag kan inte ens tänka mig in i hur det vore om mina kompisar dog.Speciellt Sandra.Utan henne är jag ingenting.Jag delar mitt liv med henne och har delat vardagarna sedan dagis.Vi har så mycket minnen tillsammans och jag skulle inte ge bort det för något i världen.Hennes familj är min andra familj.
Tillslut skulle jag bara säga åter igen att jag beundras alla de som tar sig vidare trots förluster.Jag ska försöka vara som er och vara stark om det händer något sådant i framtiden.
Kommentarer
Trackback
